På hästryggen i Europas rovdjurstätaste land

I Transsylvaniens berg är ryttare nästan lika ovanliga som vampyrer. Hittills har bara en handfull svenska och amerikanska turistgrupper suttit upp i sadlarna. Resornas syfte är att lära sig mer om rovdjur. Varför inte från hästryggen?
En berättelse av Susanna Baltscheffsky
Källa: svd.se

Vi är åtta svenskar och en danska som skrittar på rad över de betade ängarna i Karpaternas dalgångar. Invånarna tittar långt efter oss. Förmodligen kastar de några extra blickar på våra föredömliga ridhjälmar.
Ryttare är en ovanlig syn här, trots att var och varannan familj äger häst. På den fattiga landsbygden spänns hästen för kärran eller plogen i första hand.

De vet inte vad de går miste om. I hjärtat av Transsylvanien är landskapet som gjort för ridning. Inte ett hindrande stängsel så långt ögat når. Stigarna är mjuka och sandiga, perfekta för långritt. Och landskapet är vackert. Klippväggar reser sig över våra huvuden. Vi rider uppför branta sluttningar, på stigar som leder till bergsbyar där människorna fortfarande lever utan elektricitet. Hit kommer man bara till fots eller på hästryggen.



Men vårt första möte med hästarna var på gränsen till chockartat. Vi visste att vi inte skulle förvänta oss några svenska ridskolehästar. Men det kändes inte lustigt att sitta upp på de magra, toviga kusar som efter lite möda stod sadlade och tränsade. Vår ridguide, Barbara Fuerpass-Promberger, förklarade lätt förtvivlad att stallägaren hade sparkat den kunniga och hästintresserade personalen och i stället anställt några helt utan hästvana. Dessutom var årets bete magert.



Under de skinntorra skånkorna fanns det mer ork och energi än vi först trodde. Hästarnas kondition blev bättre dag för dag, även om ett par av dem inte riktigt orkade hänga med på eftermiddagarnas långa galopp genom dalgången hem till stallet.
- Jag hade sett hästarna året innan och då var de i fin trim. Så det var jobbigt, säger Karin Ericson som arrangerar rovdjurs- och ridresorna tillsammans med sin man Mats.
- Problemet är att många av de inblandade invånarna inte förstår västerlänningarnas krav på kvalitet. Nu är allt samarbete med stallägaren brutet och nya partner är engagerade, berättar hon och hoppas att hästarna ska må bättre inför årets resor.

Gemensamt för deltagarna på resan är intresset för rovdjur. Transylvanien är Europas rovdjurstätaste land. Här finns 2 500 vargar och 5 000 björnar på en yta som är en femtedel av Sveriges, där dessutom tusen och åter tusen får går lösa i markerna. En tysk vargforskare, Christoph Promberger, hans fru Barbara och deras kollegor, arbetar sedan sju-åtta år aktivt med att förena naturturismen och skyddet av rovdjuren. Det vore fel att påstå att invånarna älskar varg och björn. Men de som tjänar pengar på västerländska vargturister har i alla fall lättare att acceptera det besvär som djuren orsakar.

Projektet här i Transylvanien är spännande eftersom det är forskarna som jobbar med att ändra folks attityder till rovdjuren. Det engagemanget för djuren saknar man hos forskare i Sverige, tycker Mats och Karin Ericson som driver företaget Taiga i Vålådalen. De är bägge hängivet engagerade i rovdjursfrågor och ordnar bland annat det årliga vargsymposiet i Jämtland, som avslutades i onsdags. Att de då och då också arrangerar resor är mest en slump, säger de. Resmålen är sådana de själva är nyfikna på.



Researrangörer från åtta olika länder organiserar regelbundet rovdjursresor till paret Prombergers vargprojekt, ett slags kunskapsresor som låter turisterna prova radiopejling av varg och björn, klappa tama vargar, i bästa fall höra ylanden vid övernattning i bergen. Ett av de säkraste korten är soptunnebjörnarna i staden Brassó.



Men att studera rovdjur från hästryggen är nytt. Barbara Promberger var hästtjej under sin uppväxt i Schweiz, innan hon kom till Transsylvanien som biologistudent. I landskapet såg hon potentialen för ridturismen.
På ridutflykterna kommer vi i kontakt med många människor som lever mitt bland rovdjuren. De berättar om sina problem och vedermödor, men aldrig med så höga tonlägen som kan höras i den svenska och norska vargdebatten, inte ens från de fåraherdar som ägnar en stor del av sin tid åt att jaga bort björn och varg. En annan skillnad är att ingen är rädd för vargen, trots att skolbarn går många kilometer på ensliga stigar för att komma till skolan.



Ett par kvällar berättar Christoph Promberger om vargforskningen, och vi besöker projektets tama vargar i ett hägn. En eftermiddag pejlar vi efter radiomärkta björnar med björnforskaren Anette Mertens. På natten kör vi runt i en förort till staden Brassó, fram och tillbaka utmed den gata där björnarna kommer fram ur skogen och äter ur de välfyllda soptunnorna. På bara några meters avstånd, men tryggt i bilen, ser vi dem äta och hör dem smaska.



Men frågan är om ändå inte ridningen ger de mest bestående intrycken. Den första dagen når vi toppen på en bergskam efter en mödosam skritt uppåt, på en vindlande och brant stig. Belöningen är en utsikt över dalgångar, sluttande ängar, betesmarker och åkrar. Inte ett motorljud hörs, farbara vägar finns inte på mils avstånd. Stigen fortsätter förbi blommande tidlösa, mellan trähusen i byn vi passerar.



Här bor mest äldre människor som lever till stor del på de grödor de odlar.
Vi kan inte få nog av utsikten. Gruppen är inte stor: En elektriker och en sekreterare från Borlänge, en jordbrukare från Nordingrå och en biolog från Köpenhamn. Till det kommer arrangörerna Mats och Karin samt SvD:s reportageteam.

Vi lunkar förbi ett äldre par som plockar majs och passar på att fråga dem om deras erfarenhet av rovdjuren.



Jo, björnen är till besvär.- Den tar våra plommon och förstör träden, klagar de.
Sammantaget tycker resedeltagarna att mixen mellan ridning och rovdjur är bra.
- Det underlättar om man är inställd på spartanska förhållanden, tycker Örjan Eriksson, som bara hade ridit en veckas intensivkurs före resan.
Annica Johansson, bonde och hästägare från Hälsingland, är helt betagen av miljön.



De små byarna, det primitiva levernet tilltalar henne.
- Jag skulle vilja bo här och jobba med hästarna, det är så annorlunda.
Annica reste i första hand för ridningens skull.
- Mina förväntningar på att lära mig om rovdjuren var små. Men lite grann har jag lärt mig i alla fall.

Text: Susanna Baltscheffsky
Källa: Svd.se

[1.Myt eller verklighet] [2.Historia] [3.Litteratur] [4.Music & film] [5.På hästrygg] [6.Kartor] [7.Székely-landet] [8.Källförteckning] [9.Stefans krona]

Läs mera
om Transylvanien...

Här kan du hitta
ännu mer
information och fakta om den gemensamma Svensk-Ungerska historien.

Här finns även
en bildspel som visar landskap, människor och deras kultur.
bildspel


Klar för ridtur. Svenskarna på ridresa i Transylvanien utmärker sig med ridhjälmen.


Hästarna var magra, men hade bättre ork än man anade. De små fölen hängde med på dagsritterna. Ibland sällade sig även lösspringande hästar till gruppen.


På vakt. Herdar och hundar jagar bort varg och björn. Ett av fölen skyddades inte lika noga, utan blev uppäten av vargen några månader efter ridresan.


Munkgrotta. I en grotta bor eremitmunkar under vissa perioder. Grottan är smyckad med Jesusbilder och altare.


Trött häst. Första dagen på ridturen ville stoet Stella gärna vila lite. Örjan Eriksson fick bestämt dra upp henne igen.